1. Vilken roll/betydelse har mme Raquin i denna sista del av romanen?
2. Vad symboliserar katten?
3. Kommentera följande citat: ""Man trivs så bra hos er, förklarade Grivet att man aldrig tänker på att gå. Ja, faktiskt, underströk Michaud, är jag aldrig sömnig här, jag som brukar lägga mig klockan nio. Ser ni, sade han och visade sina gula tänder, det luktar hederligt folk här i rummet: det är därför man trivs så bra/.../detta rum är Fridens tempel." Vad säger detta om dessa karaktärer?
4. Kommentera slutet. Är det ett bra slut? Gjorde de rätt? Hade det kunnat sluta på något annat sätt?
5. Slutligen, har Zola lyckats med sitt experiment som han beskrev i sitt förord? Kan man skriva vetenskaplig skönlitteratur?
Jag tycker att det var ett dåligt slut. De som lidit så mycket genom att vara tillsammans för att få det bra, för att sedan bara ta livet av varandra. Vad händer med fru Raquin nu? Tvingas hon plågsamt ,långsamt förruttna tillsammans med affären? Å andra sidan var morden bra för att det var demokratiskt och att de tillslut fick vila och bli befriade från sina lidanden. Men då är frågan: Blir de verkligen befriade från sina lidanden som lik? Att dö är för fegt- de skulle erkänt. Men då hade kanske döden blivit ännu mera lidelsefull. Att bli hängd inför en folkmassa är ju mera smärtsamt än att dricka ett gift. Alternativet vid ett erkännande hade varit att de inte fått något större straff och att de tillslut skulle kunna leva ett lyckligt liv tillsammans iallafall. Jag tror att om de hade vågat prata med varandra om Camille hade det aldrig blivit så stort lidande. Eftersom de inte klarade att prata om det hade det bästa varit att gå skilda vägar. Jag tror inte att någon skulle misstänka dem för något mord, bara för att de skiljde sig.
SvaraRaderaHur som helst blev det ju tre gravlyktor i den feta jorden.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag håller med att det var ett dåligt slut. Hela boken hade byggt upp till att deras lidande skulle sluta och de skulle få leva lyckliga. Det blev som ett antiklimax. Å andra sidan fick de en försoning i slutet då de faller gråtandes i varandras armar och fann sin vila i döden. "de växlade en sista blick, en blick av tacksamhet mot kniven och giftglaset [...] De stupade på varandra, som slagna av åskan, och fann äntligen en tröst i döden"(s.196) Hela boken hade ju varit så groteskt och lidelsefull att man ville ha ett något bra slut med lite glädje och tillfredsställelse. Självmord är aldrig en bra lösning. Det känns inte rätt när det slutar på det sättet. Det var ju mord som hade lett dem dit. Man vill att problemen ska kunna lösas utan att involvera död. Men lever ju bara en gång och man vet aldrig vad som kan hända i framtiden.
SvaraRaderaJag tyckte att det var skönt att dom dog, allt var så dåligt och deppigt och tragiskt på slutet att det var en liten befrielse när det var över. De hade ju på sätt och vis tjänat sitt straff för mordet, genom att leva de hemska livet de fick efteråt och om de vill dö sen är det väl upp till dem. Du säger Hanna att självmord aldrig är en bra lösning, jag tror inte att jag håller med. Självmord är en dålig lösning om det drabbar någon annan, men Thérèse och Laurent lämnar inte direkt efter sig någon som kommer att sakna dem speciellt mycket. Problemen de hade kunde nog inte lösas på annat sätt. Efter mordet blev allt bara värre och värre, varför skulle det bli bättre? Jag kan inte se någon annan väg ut ur det för dem. Genom att döda varandra har de i alla fall gjort Mme Raquin en tjänst. Hon kan möjligtvis få lite ro efter att de är döda, hon vet i alla fall att mördarna inte kommer att leva vidare.
SvaraRaderaMan kan inte skriva vetenskaplig skönlitteratur. Zola säger i sitt förord att han i boken tar några personer och sätter dem i ett visst sammanhang och det som sker sen ska tydligen vara vetenskap. Vid det här laget så har vi ju koll på att för att vara vetenskaplig i matten så ska man kunna vara generell, man ska kunna t.ex. kunna ge den generella svaret för att få högsta poäng. man kan inte blanda in siffror, då blir det inte generellt eller vetenskapligt utan bara ett fall av oändligt många andra fall. Jag tycker att man kan jämföra det med Zolas resonemang. Människors beteende i olika situationer kan inte bestämmas generellt, olika människor reagerar olika. Om man har samma situation men men olika människor kommer man att få lika många olika reaktioner/beteenden som människor, det kanske finns någon antydan till något generellt men alla kommer ändå att reagera unikt. Detta är precis samma sak som mattens olika fall. Skillnaden är dock att matten kan göras helt generell, medan människors beteende inte kan det, där finns en skillnad mellan vetenskap och icke vetenskap.
SvaraRaderaDet känns nästan som att Zola har lite hybris. Han tror att han känner människan och dess beteende så bra att han kan skriva en vetenskaplig text om vad som händer exakt under vissa omständigheter med vissa personligheter. det kan man inte veta?! Det är omöjligt att veta, det finns alldeles för många faktorer som spelar in för att man ska kunna göra en exakt bedömning av vad som att ske i nästa ögonblick. detta är ytterligare en anledning till att man inte kan skriva vetenskaplig skönlitteratur, det är för många faktorer som spelar in för att man ska kunna förutse något,både människan och miljön är alldeles för oberäknelig.
Tycker ni som jag eller har jag missat något?