Hej!
Innan vi går vidare skulle jag vilja att ni lägger märke till två citat. Om ni vill kan ni börja med att säga något om dessa innan ni går vidare med veckans frågor. Varför utrrycker sig författaren med dessa ord?
Citat 1 s. 6 "Passagen blir kusligt likt ett riktigt rövarnäste, långa skuggor sträcker sig över stenarna. fuktiga dunster slår upp från gatan, man skulle kunna tro att det var ett underjordiskt valv, dunkelt upplyst av tre gravlyktor"
s. 16 "När Therese kom in i butiken där hon hädanefter skulle tillbringa sitt liv tyckte hon att hon steg ner i en gravs feta jord"
Det är bra om ni ställer frågor till varandra och kommenterar sådant som kompisarna har skrivit!
Veckans frågor:
1. Hur skulle du beskriva Laurent och Therese relation och hur den utvecklas i denna del i förhållande till den första delen i romanen?
2. s. 69-74 är den så kallade bårhusscenen. Försök att beskriva hur författaren med hjälp av språk/stil får fram stämningen. Hur kan man se att det är en naturalistisk stil? Citera!
3. Diskutera kärlek/passion/egoism/död och hur dessa begrepp skildras i denna del av romanen. Citera när du resonerar!
4. Något som du själv vill ta upp som inte kommit fram i diskussionen?
/Helena
Jag tror att rövaren i denna saga är Laurent. Rövaren tar det han vill ha och undanröjer de problem som kommer ivägen. Han rövar åt sig Therese. Han berövar Camille hans liv. Han orsakar en väldig sorg för Fru Raquin. Rövarnästet är där som rövaren håller till.De tre gravlyktorna tror jag kan ge en hint om vad som kommer att hända. En gravlykta för varje släckt liv. En konsekvens av en egoistisk rövares ogenomtänkta handlingar.
SvaraRaderaAtt Therese går ned "i en gravs feta jord" tror jag innebär att det kommer bli hennes öde. Som kassör lever hon ett dött liv. Som älskare slits hon utav sina känslor. Vem vet kanske slutar det i ett krossat hjärta... Vad tror ni?
Det du säger låter väldigt troligt, dessutom kan man ju se en koppling mellan de båda citaten. Författaren nämner dels graven under fet jord och det underjordiska valvet. Döden och underjorden finns alltså med i båda citaten.
RaderaSom ni nämner är det döden som är sambandet mellan de båda citaten. Att Therese går ned " i en gravs feta jord" syftar nog på hennes liv i butiken. Hon ogillar butiken så mycket att hon liknar den vid döden.
RaderaNär jag letade efter citaten i min bok för att läsa dem i sitt sammanhang märkte jag att det inte står samma sak i min bok, utan det står istället: "Då Thérèse trädde in i den butik, där hon hädanefter skulle tillbringa sitt liv, tyckte hon, att hon steg ned i den feta jorden i en gödeselgrop". Betydelsen blir helt annorlunda, och jämförelsen med döden, och underjorden försvinner således helt och hållet. Istället för att jämföra butiken med döden så jämförs butiken med någonting äckligt, nämligen gödselhögen.
Det andra citatet var även det annorlunda: "Passagen antar det dystra utseendet av ett verkligt rövarhål; stora skuggor sträcka sig utefter hällarna, pustar intränga från gatan; det är, som om man befunne sig i en underjordisk gång illa upplyst av tre dystra lampor". Även här försvinner jämförelsen med döden, men kopplingen till underjorden finns kvar. Även rövarmetaforen är kvar, så Sofias tes om Laurent håller fortfarande.
Bra att det kommer fram att de två upplagorna av romanen lyder olika. Jag tänkte också att det kan vara en berättarteknisk sak att använda dödskopplingarna som förebådningar till det som komma skall. Även detta om rövarnäste ger också en antydan om att något brottsligt kommer att ske.
RaderaMen visst får det en helt annan betydelse i din version Henrik när dödsymboliken inte finns med så tydligt eller inte alls beroende på hur man ser det.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEfter Camilles död svalnar passionen mellan de båda. Thérèse går in i någon sorts kärleksdvala, de psykiska påfrestningarna av mordet blir förmodligen för mycket för henne. Laurent däremot klarar av mordet bättre och fortsätter att leva sitt vanliga liv, utan kontakten med Thérèse. Under drygt ett år finner de inget behov av att träffas. ”… Under någon tid hade hon förefallit honom feberaktig, full av underliga nycker; hon skrattade, och hon blev nedstämd utan orsak. Den obeslutsamhet, han märkte hos henne, skrämde honom, ty han gissade sig delvis till hennes strider och oro. Han började tveka, ty han hade en förfärlig fruktan att förstöra sitt lugn.” (s 81) ”Ett ögonblick tänkte Laurent att inte alls gifta sig, att låta Thérèse sitta där och behålla modellen, vars tillmötesgående och billiga kärlek var nog för honom.” (s.81) Återigen handlar allt om Laurent och hans lugn, det är svårt att se någon kärlek från Laurent till Thérèse. Laurent bestämmer sig dock för att gifta sig med Thérèse ändå, hans moral kommer in i bilden. ”Men så sade han sig, att han icke kunde ha dödat en människa för intet; när han kom ihåg det brott, han begått, de förfärliga ansträngningar, han underkastat sig för att ensam få äga den kvinna, som nu oroade honom, insåg han, att mordet skulle bli gagnlöst och ohyggligt om han icke gifte sig med henne.”(s. 81) Märk även här, och på andra ställen i boken, att Laurent beskriver vilket arbete han har utstått för att få ”äga” Thérèse, han har inte direkt ”kämpat för kvinnan han älskar”.
SvaraRaderaPassionen kommer inte tillbaka men det desperata behovet av varandra återkommer när Laurent och Thérèse börjar hemsökas av Camille i sina drömmar och de börjar skynda på bröllopsplanerna. ”Thérèse åstundade att gifta sig, därför att hon var rädd och därför att hennes organism krävde Laurents våldsamma smekningar.” (s.93) I slutet av denna del blir de båda egoistiska, av andra anledningar än förr. De kämpar med drömmarna och konsekvenserna av mordet och de söker tröst hos varandra, både Laurent och Thérèse är säkra på att om de får tillbringa en natt tillsammans så kommer bilden av Camille försvinna. De vill bara vara med varandra för att inte behöva vara rädda längre. De kan utnyttja varandra för att bearbeta de psykiska påfrestningarna som följer mordet och det gör de. Det är svårt att se kärlek i det.
Bra där Hanne. Du ser och beskriver förändringen och kopplar den till både kärlek och egoism-tanken. Hur tänker ni om detta med manligt och kvinnligt? Hur tror ni att en typisk kvinna skulle vara på 1800-talet i jämförelse med idag? Har Therese typiska "kvinnoegenskaper"? I så fall vilka? Om inte hur är hon då i stället?
RaderaJag håller med Hanne. Mycket av det Laurent och Therese gjorde var endast för deras egen skull. Däremot skulle jag säga att även om man gör handlingar i kärlek finns egoismen alltid där ändå. Man mår gott av att se andra glada, eller bara befinna sig i en viss persons närhet, vilket inte egentligen behöver vara något dåligt. I detta fall mellan Laurent och Therese får vi däremot se en väldigt stor del av egoismen vilket gör det svårt att se kärleken i deras handlande.
RaderaKärlek är ett väldigt stort begrepp och kan innefatta många olika saker. En definition som wikipedia använder sig av för kärlek är ”en känsla präglad av stark ömhet och tillgivenhet”. Tillgivenheten kan jag direkt koppla till vad Laurent och Therese känner för varandra. Om och om igen talar de om att de vill tillhöra varandra. ”Jag har väntat tillräckligt länge, återtog Laurent. Jag är trött därpå; jag vill äga dig.” varpå Therese svarade: ”Låt oss gifta oss, då blir jag din”. (s.82) Genom deras upplevelse med mordet fann de empati för varandra då de plågades av vålnaden och samvetsstraffen. De förstod varandra som ingen annan kunde göra. Dessa rädslor och gemensamma kamp gjorde ”att de kände sig för alltid bundna vid varandra” (s.91) De kunde alltså inte leva utan varandra. De rädslor som de båda ägde var för starka. ”Om de ville få ett snart slut på saken, var det därför, att de icke längre kunde leva åtskilda och ensamma”(s.91). Botemedlet för deras rädsla fanns i närheten och kärleken till varandra. Att de i trygghet visste att de tillhörde varandra och förstod på djupet vad som egentligen pågick inom dem. Denna samhörighet, ömhet och närhet tycket jag visar på kärlek, trots att en stor grund för dem låg i egoismen och rädsla. Att gå in i ett förhållande för att personen kan ge välbehag och trygghet i ens liv är ju något som vi brukar kalla kärlek. Så varför skulle det inte kunna vara kärlek mellan Therese och Laurent också?
"hon gick nu av egen drift ut,nu då hon icke längre levde i dovt sinnesuppror, inåtvänd, fördjupad i hatfulla och hämdgiriga tankar. Hon var utledsen på att drömma, och hade behov av att handla och se. [...] Hon blev nyfiken och pratsjuk, med ett ord:kvinna, hittils hade hon endast handlat och tänkt som en man" (s78) Här visar det alltså på att på den tiden var det manligt att hålla inne med sina tankar och kvinnligt att släppa ut sina tankar och känlsor. Visst är det så idag också!? Tjejer och kvinnor skvallrar och pratar, shoppar och släpper ut sina tankar mer än vad killar/ män gör. Therese är alltså manlig ibörjan och blir kvinnlig när hon inte stänger in sig själv. Skillnaden mellan nu och då är att det då ansågs manligt att drömma se citat, medan det nu förtiden anses som ett "kvinnligt bestyr". Mannen utövar däremot sina handlingar mer än kvinnorna.Det är ju hela tiden Laurent som går till Therese för att vara otrogen. Alltså håller männen tankarna inombords men utför de handlingar som de vill. Kvinnorna släpper ut tankarna men håller tillbaka handlingarna. Nu förtiden tycker jag att kvinnorna har blivit mer handlingskraftiga i samband med att kvinnorna har fått mer inflytande, mer status i dagens samhälle. Vad tycker ni?
RaderaÄr människan en varelse som drivs av egoistiska motiv eller finns det andra drivkrafter som styr vårt handlande och våra liv i stort?
SvaraRaderaSynpunkter från alla bloggare på den här tack!:)
Jag tror att människan i grund och botten är egoistisk men att vi samtidigt har stora förutsättningar för att göra andra val i livet än de egoistiska valen. Det är väl naturligt för de flesta människor att man tänker så sig själv mycket men det är ju också självklart för de flesta att vara ödmjuk, att känna empati och att tänka på andra människor framför en själv. Människan är ju faktiskt en väldigt kärleksfull varelse, men vi behöver ändå till viss del lära oss hur vi ska bete oss som medmänniskor, som vänner, som familj. Ett exempel är ju ett barn som inte får lära sig att dela på leksaker och liknande under sin uppväxt, det barnet kommer förmodligen att ha svårare att dela med sig även i framtiden. Jag tror nog att man till ganska stor del måste lära sig att inte vara egoistisk, men att man får den är "lärdomen" ganska omedvetet genom att vara runt andra människor.
SvaraRaderaJag håller med om att människan är egositisk. Det visar sig tydligare och tydligare i ett utbudsrikt samhälle. Vi har så mycket att välja mellan att vi måste sortera ut det som är viktigast för just oss. Utan egoismen skulle vi vara extremt splittrade-leva sakernas, aktiviteternas och alla andras liv. Att välja det bästa för sig själv bör ses som ett privilegium. När vi väljer det vi tycker om och vill kommer vi att må bra. Om vi mår bra,driver det oss också till att handla på ett kärleksfullt och omtänksamt sätt till personer i våran omgivning. Handlingar som inte är egoistiska kan utföras till andra, då vi genom egoistiska val har fullbordat våra egna behov. Egoismen driver alltså också oegoistiska handlingar.
RaderaDet första som bidrar till stämningen är de långa detaljerade beskrivningarna. "...endast huden hade antagit en gulaktig, smutsig färgton. Huvudet, magert, knotigt, lindrigt uppsvällt, grinande, ; det var lindrigt uppböjt, med håret fastklibbat vid tinningarna, ögonlocken voro upplyfta och blottade den färglösa ögongloben. De förvridna läpparna, som voro uppdragna mot ena mungipan, grinande hiskligt; ett stycke av den svartnade tungan syntes mellan de vita tänderna. Detta huvud, liksom garvat och utvalsat, hade, ehuru, det bibehöll ett mänskligt utseende, förblivit mer anskrämligt genom smärta och förskräckelse. Kroppen var som en hög av upplöst kött; den hade blivit förfärligt åtgången. Man anade att armarna icke mera höllo ihop; nyckelbenen genomborrade huden på axlarna. På det grönaktiga bröstet bildade revbenen svarta band; vänstra sidan söndersprucken, öppen,var djupt urhålkad mitt bland köttslamsorsidan av mörkröd färg. Hela bålen var i förruttnelse [...] Benen mera fasta, voro utsträckta, fulla av otäcka fläckar. Fötterna höllo på att falla av." (s71)
SvaraRaderaDels är meningarna väldigt långa med massor av kommatecken. Det är som att författaren aldrig får nog av att frossa i beskrivningar och måste få skriva så mycket äckliga detaljer som det bara går innan han tillslut TVINGAS att sätta punkt. Den här stilen att skriva visar på naturalism. Man får aldrig nog utan måste hela tiden gå längre, djupare. Dessutom visar citatet på att det nästan enbart finns beskrivande ord- Det står inte så mycket "det var" utan mer "Huvudet, magert, knotigt, lindrigt uppsvällt, grinande". 5/6 beskrivande ord. Han använder mycket adjektiv och beskriver hur allting är, till vilken grad ex ansiktet är uppsvällt. En realist skulle förmodligen konstaterat ATT ansiktet var uppsvällt. Han använder också färger för att beskriva, vilket ger en starkare bild för läsaren. Tex den färglösa ögongloben, den gulaktiga huden, den svarta tungan/de vita tänderna, det grönaktiga bröstet, revbenen som svarta band, köttslamsor av mörkröd färg. Dessa bidrar starkt till stämningen. Språket är förövrigt fyllt med negativt laddade ord- i det här scenen. Tex "grinade hiskligt" och "förfärligt åtgången" Han jobbar också med kontraster, tex svart tunga/vita tänder. Överdrifter är också något som bidrar till stämningen tex," Nyckelbenen genomborrade huden på axlarna" och " Fötterna höllo på att falla av." Det är ju vidrigt när det är SÅ illa- Naturalistiskt. Zolá använder sig också av känslor- både från subjektets (Laurents) och objektet (likets) perspektiv. Från likets perspektiv: Likets huvud har "förblivit mera anskrämligt genom smärta och förskräkelse" och Laurents perspektiv: "...han kände blott köld i sitt inre och lätta stickningar i huden." (s71). Att använda känslorna är också naturalistiskt. Att frossa i äckliga detaljer är ett slutgiltigt kännetecken för naturalism:" Ofta hade ansiktets kött fallit i trasor, benen hade genomborrat den uppmjukade huden, ansiktet var liksom kokt och lösgjort från benen." (s 70)